.

Okej, det här är läget just nu:

Elna jag och är downtown och har som de goda döttrar vi är tillbringat senaste timmen på skype med våra föräldrar. Som för övrigt kommer och hälsar på snart, båda mammorna vill säga. Och två syskon från mitt håll.

Hemma i lägenheten chillar Alex, Jaques och Pete. De två sista delar lägenheten med oss, som ni kanske vet. Lägenheten är alltså ganska full.

Ännu mer full blir den imorgon då Max kommer resandes från Kungälv. Jag är ledig och ska tillbringa morgondagen med att visa honom runt och tränga in honom i lägenheten. Det sistnämnda kommer kräva både styrka och tålamod. Det är trååångt. 

Det är fint att vara tillbaka i Nice, och staden har vaknat till liv efter en kort men smått dryg vinter. Marknader, affärer och glassförsäljningsstånd har öppnat och människorna har tagit sig ur sina små gömställen. Det börjar bli varmt och vi har börjat tillbringa väl förtjänade timmar på stranden. Elna har badat. Hon insisterade på att det inte var kallt, men jag tror det är lögn. Därav stod jag på strandkanten och hejade på. Eller snarare, tvingade henne att toppa huvudet för att hennes dopp skulle räknas. Jag är en god vän.

Vi jobbar rätt mycket, eftersom hostelen är så gott som fulla nu. Mycket folk och det är kul. Alex planerar resa till Paris, den 4e april far hon dit för att tillbringa tid med sina svennevänner.

Det var updaten för ikväll. Klockan är nu nästan midnatt och Elna och jag ska dra oss hemåt och gå till sängs. Tydligen väntar en dag imorgon också. Förhoppningsvis en solig sådan. 

Hoppas allt är bra med er i Sverige, vi har fått höra att ni har gott om snö igen. Ät inte den som är gul!

Puss och kram från Jonna och Elna som hälsar   

Colosseum! Och jag vet att jag ser arg ut. Jag var faktiskt arg just här..


Kyrkan i Vatikanen. Jag blev helgonförklarad.


Rafael och jag chillar vid en fontän

Oi =Hej (på portugisiska)

Helt orelevant egentligen! Jag är tillbaks i Paris. Och har förbannat ont i mina fötter. Att mina lilltår är smått utstående har gjort sig smärtsamt påmint under mina 7 dagar i Rom. Aj, aj, aj. Har promenerat runt alldeles för mycket, men sett en väldig massa. Åh! Det är otroligt hur man kunde åstadkomma sådana otroliga byggnader för så länge sen som på 00-talet. Wow. Ni som har vart i Rom vet, ni andra får åka dit och kika.

Och pizzan! Mums.

Är för trött för att gå in på massa detaljer men det har vart en fin vecka. Trevligt att vara tillbaka i Paris med, den här staden är min stora kärlek. Imorrn bitti flyger jag hem till Nice dock, och det ska sannerligen också bli fint.

Har inga bilder att dela med mig av tyvärr, för samma... dumsnut som snodde min mobilladdare snodde min kamerasladd. Tack för det! Ska ladda upp bilder så fort jag är hemma i Nice.

Okej. Konstigt, tiden har gått så fort men ändå känns det som att jag varit på reande fot i evigheter! Ändå vill jag bara fortsätta. Till Dublin! Och Amsterdam och Berlin. Fast samtidigt är jag trött. Och mina fötter. Mina stackars fötter. Det finns så mycket att se där ute, och så många fina människor att möta. Här är mina favoriter från dessa veckorna (i ordningen jag träffat dem) Och ja, detta är halvt för att jag vill komma ihåg deras namn:

Hélida - Busig brasilianska jag träffade första dagen i Paris. Vi svängde våra lurviga i Montmartre.
Andy - Chill australienare i Paris. Vi chillade på Aussie-vis.
John - Glad canadian i Paris. Vi drack öl.
Willow - Mysig engelsman i Rom. Vi gav varann fotmassage (det var äckligt, men jag var för artig för att säga nej)
Rafael - Rolig brasilian i Rom som visade sig dela min exakta humor. Vi betedde oss otroligt olämpligt i Vatikanen.
Pamela - Vacker argentinanska i Rom med världens härligaste skratt. Hon lärde mig latino-movsen.  

Åh, mina fina nya vänner. Jag har övertalat hälften av dem att komma till Nice. De andra får jag väl hälsa på själv. Nu ska jag snart somna in här i min Parissäng, för att orka upp imorrn och hem till Nice. Vi hörs där. Hoppas allt är bra med er alla.

Puss och kram!

• Vi har en ny roomie i lagenheten, Pete fran Wales. Till en borjan skamtade vi mest om att han skulle flytta in men sa en dag blev det verklighet. Han har bott har i snart en vecka nu. Var lagenhet ar popular. Mycket billigare an pa Villan men mist lika roligt! Vara kara van Max har ocksa bott i lagenheten den senaste veckan eftersom han gick en ingengorskurs i Antibe och han kommer tillbaka for att bo hos oss innom en snar framtid. Sen Jonna flyttade har alltsa lagenheten bebotts av mig, Alex, Jagoda, Pete, Jack och Max. Trangt och mysigt precis som vi vill ha det =)

• Igar gjorde Alex chokladbollar!! Nostalgi pa hog niva aven om de inte riktigt smakade som vanligt. Kan nog bero pa att vi kopte chokladpulver istallet for kakao =P

• Vart modersmal kommer ater igen till anvandning. Nu bor det ett stort gang svenska ungdomar pa uptownhostelt. Nu galler det att passa sig nar vi snacka skit om folk.

• Var chef har borjat utfora statistik. Hur lang tid varje person tar pa sig for att badda sangar och stada rum och hur bra blir resultatet.. Laskigt varre!!

Jag är kär! I Paris. Det är utan tvekan den vackraste stad jag besökt! Första veckan har passerat och detta har jag gjort:

Traskat runt i stort sett hela stadan och sett Eiffeltornet, Notre Dame och så vidare med en brasiliansk advokat vid namn Hélida. Vandrade också Champs Elysées, drack varm choklad på Angelina's, och klubbade järnet vid Moulin Rouge med massa fransmän. Kom hem 6.00 på morgonen och kunde knappt stå på benen. Det allra bästa med Hélida är att hon gärna snackar franska istället för engelska, så de 3 första dagarna pratades det bara massa franska. (Check!)

Sen åkte Hélida och jag trodde att jag skulle få traska själv men då träffade jag Andy som jag nu hängt med de resterande dagarna. Andy är australienare vilket är en enorm besvikelse. En ännu större besvikelse är att han inte pratar ett ord franska. (Vilket i sig är rätt kul. Jag lurade honom att fromage betyder hund. Hans min när han studerade pizza-menyn var oslagbar. "Det är hund på varenda pizza!!!!") Vi har fotograferat, vandrat runt i Montmartre och haft picknick vid Seine.

Idag åkte Andy, men ingen skada skedd, för nu kan jag ta upp franskan igen! Dessutom har jag övertalat honom att svänga förbi Nice i april innan han drar hem till Aussie. Dessutom träffade jag på en trevlig amerikanska imorse som pluggar arkitektur och liksom jag är väldigt entusiastisk över Paris museeum. (Min turné startar imorgon, alla är gratis!!!)

En vecka till är jag kvar här, har en lista över museum och marknader att besöka. Dessutom ska jag försöka få ro till att söka lite utbildningar till hösten. Sedan åker jag till Rom! Sådär impulsivt. Det var inte alls planerat, tänkte först hänka på Andy till Spanien, men när jag hittade biljetten till Rom så ändrade jag mig. ROM! JAA.

Allt bra här med andra ord. Att vara en backpacker kan vara det bästa någonsin. Jag kan inte vänta tills jag får ge mig ut på ävenyr nästa gång. (Maj? Juni?)

Puss och kram allihop! (Speciellt Alex och Elna om ni läser det här. Kan inte fatta att ni inte har uppdaterat bloggen en enda gång. Vad har ni för er???)

Plötsligt är det tisdag, och dagen före min Paris-tripp. Och nu är jag lite nervös ändå. Antagligen har jag tappat allt mitt vett, och det har jag fått bekräftat av mina polska vänner jag nu delar rum med för natten.

Ska alltså på bo st Christphers, ett hostel som är motsvarande det vi jobbar på här och som erbjuder behövlig rabatt. Där stannar jag fram tills den 24 mars, alltså 22 nätter.

Planer för de kommande tre veckorna: Pausa. Läsa. Hänga runt på museum och i kyrkor, prata massa franska med äkta fräcka fransmän och ta snygga bilder på eiffeltorn.

Jag har egentligen ingen aning om hur jag ska ta mig runt i Paris på egen hand, eller hur jag ska överleva att inte känna en kotte. Antagligen kommer jag känna mig som universums ensammaste människa flera gånger om och säkert kommer jag fälla en och annan tår i mitt hosteldorm. Men ändå är jag så himmelens säker på att jag bara måste åka. Och jag brukar faktiskt trivas rätt bra i mitt eget sällskap. Jag kommer fantastiskt bra överens med mig själv. Jag irriterar inte mig själv alltför mycket och jag har väldigt lika smak när det kommer till det mesta.

Svagheter: Jag har lokaliserat mina värsta svagheter när det kommer till att resa runt. Jag är hopplös med kartor till exempel. Jag hatar dem. Ser jag en karta så får jag spykänslor. Jag kan inte hantera dem. Orienteringen i skolan var ett skämt där jag alltid var den sista tillbaks, utan ett rätt nummer. För det mesta kom jag inte ens i tid tillbaks, utan hade sprungit vilse nånstans och missade hela lunchrasten. En gång - det här minns jag tydligt, hade jag sprungit vilse i skogen runt skolan. Efter två timmar, alltså en timme efter att gympan var slut, insåg jag att jag befann mig i en trädgård jag kände igen. Det visade sig vara min egen GRANNES trädgård. Det sjuka med hela situationen är att jag bor en jäkla lång väg från skolan, det tar minst 25 minuter att gå.

Ni fattar principen.

Önska mig lycka till!!! Ni kommer säkert höra ifrån mig på ett eller annat vis, annars läser ni väl i tidningen om nån galning som lyckades ta sig tillbaka till Nice med hjälp av en karta över Paris metrosystem. Kanske dyker jag till och med upp i Sverige? Håll era trädgårdsbelysningar tända och era vattenkokare varma!

Puss och kram
Jonna

Såhär såg Elna och jag ut när vi var på sjukhuset häromdagen. Elna grumpy, för att killen bredvid inte ville bjussa på sitt godis. Jag grumpy över att mitt knä fortfarande strular efter två månader. Att det fortfarande knakar och brakar när jag går i trappor och att jag känner för att skrika så fort jag böjer det. Det var helt enkelt dags göra ett försök hos herr doktor. Det kändes liksom lite onödigt att inte ens försöka.

Doktorn klämde på knät och sa att han inte kunde veta vad som var fel, att det förmodligen behöver opereras men först scannas. Och att jag borde göra detta när jag kommer hem till Sverige. Nu stack han ett recept i min hand och bad mig springa till apoteket och köpa ut värktabletter. Nej tack, sa jag, det kändes lite som ett skämt att jag skulle börja pumpa i mig värktabletter sådär dagligen i de kanske 4 månader innan jag åker hem till Sverige. Hade jag velat knarka hade jag föredragit något roligare.


Det var ganska spännande hela besöket faktiskt. Vi tog en buss till nånstans vi aldrig varit, och fick se ett franskt sjukhus. Prata med en fascinerande otrevlig receptionist som inte pratade ett ord engelska. (Inget nytt där).

Sedan avslutade vi vår kväll med att köpa automatkaffe och nästan missa sista bussen hem. Trevlig kväll! (Jag vet inte varför det låter som att jag är sarkastisk. Det VAR en trevlig kväll!)

Det är konstigt att man kan vänja sig vid att träffa så mycket nya människor hela tiden. Det är inte särskilt revolutionerande längre. Trevligt och kul, javisst, men inte alls som i början. Då var det första gången man snackade med en amerikan, japanes eller australienare. Man var så nyfiken, ville veta allt om alla och allt var nytt. Nu frågar man mer på rutin, och kan de big 5 frågorna utantill. Låt mig presentera Jonnas egna:

1. Vart är du ifrån?
2.  Är du på en Eurotrip?
3. Vart har du varit hittills?
4. Vart ska du härnäst?
5. Gillar du Nice?

Seriöst så mår jag lite dåligt över mig själv varje gång jag frågar detta nu. Jag kan riktigt höra hur min ton har gått från superduperentusiastisk till entonig robot. Jaha, ännu en australienare. Hej på dig. Eurotrip, verkligen kreativt av dig. Jaså, du har varit i Paris och Amsterdam. Påhittigt. Och nu ska du till London. WOW.

Förhoppningvis låter jag lite mer entusiastisk i verkligheten. Det brukar hjälpa med massa kaffe alternativt några glas vin. En trött hostelarbetares hemlighet...

Nej, ärligt talat är det oftast underbart att träffa så mycket nytt folk. Verkligen. Och säkert jättenyttigt och utvecklande och sånt. Men mest väldigt väldigt roligt. Skål för det! (Med massa kaffe, eller vin)